angergardsfotboll

Tränare för: Sveriges damlandslag

Favoritlag: Jitex, Hammarby och Liverpool

Förebild: Gamla idrottsläraren Margareta Svedberg

Bästa spelaren Pia tränat: Abby Wambach

Gör på fritiden: Spelar musik, läser och nyligen börjat rida

För ganska så exakt en månad sedan förlorade Sverige OS-finalen mot Tyskland. Inte många trodde på Sverige inför mästerskapet. Förbundskapten Pia Sundhage har många minnen och känslor när hon kollar tillbaka på turneringen:

-          Det är lite svårt att smälta för det hände så väldigt, väldigt mycket. Vi har jobbat väldigt hårt, så när vi ska ut och spela fotboll mot Japan inför OS har det hänt många saker och alla sakerna gör att vi svetsas samman. Som i sin tur gör att vi har roligt, lustfyllt, massa glädje och vi har chans att prestera. Jag minns folk på läktaren, att det var varmt, långt till matsalen i OS-byn, olika människor, olika idrotter, Lisa Dahlqvists leende i straffsparksläggningen mot ett USA som alltid tagit en medalj i OS och såklart semifinalvinsten mot Brasilien där det är 70 000 på läktaren och sånt dån där vi drar det längsta strået, och en final där jag tycker att vi kanske spelar den bästa fotbollen, vi försöker men räcker inte till. Därför känns det som att vi vunnit ett OS-silver.  

När ni mötte Brasilien i gruppspelet förlorade ni med 5-1, men i semifinalen stod det 0-0 efter fulltid och förlängning. Vad gjorde ni för ändringar i er taktik?

-          Den största skillnaden var att vi tog lite mindre risker kan man säga. Mot Brasilien i första matchen så började vi bra och vi försökte spela 4-3-3, med tre offensiva forwards. Men efter vinsten mot USA och en del i Kina-matchen spelade vi med ett lägre försvarsspel och än mer kontringsspel. Den största skillnaden var i försvarsspelet där vi krympte ytor och gjorde det svårt för motståndarna, på egen planhalva. Det gjorde vi inte i början av Brasilien-matchen, berättar Pia Sundhage.

Pia Sundhages kontrakt går ut vid årsskiftet och mycket tyder på att det kommer bli en förlängning.

-          Ett år till skulle jag gärna vilja jobba, menar Sundhage.

***

När du väl slutar som förbundskapten, vad är framtidsplanerna?

-          Det vet jag inte! Det är väldigt svårt att sia om vad jag tycker är roligt, för jag har haft så lyxigt hela mitt liv att jag fått göra det jag tycker är roligt och saker och ting som jag gör blir roligt. Jag har fått vara med om så mycket på elitnivå, så det kan faktiskt vara så att jag inte ska ha någonting med elit att göra, med risk att jag kommer att sakna det. Jag saknar fotbollsplan, det är så lite på själva fotbollsplan när man har ett landslag och då är frågan, vara heltidsanställd fotbollstränare, kanske. Jag har stående inbjudan från USA där säsongen inte är så lång. De har väldigt bra skjuts på sin soccer som det heter, så det skulle också kunna locka. Men alternativt vara i en förening och få hålla på med breddfotboll, inte barn men runt tonåren, där inte fotbollen alltid är det viktigaste. Försöka prata om goda värderingar och se om mitt ledarskap duger till den nivån också eftersom jag vart på elitnivå hela tiden. De som jag coachar nu är redan motiverade, jag behöver inte motivera dom utan jag öser bara på. Alternativt lägga ner och börjar rida på riktigt, säger Sundhage.

I damfotbollen finns det många herrtränare, men i herrfotbollen finns det extremt få damtränare. Fast Pia Sundhage skulle kunna tänka sig att träna ett herrlag.

-          Ja, det skulle jag! Men jag vet också att jag måste vara väldigt noga med vad jag ger mig in på. Jag brukar ta exemplet om jag går in på Kanalplan och det är Hammarbys damer, då skulle jag automatiskt ha en väldigt hög status. Men däremot om jag skulle gå in på Tele 2 Arena och träna herrarna, skulle jag behöva bevisa. Det är vad jag tror och den stora grejen är att det kommer bli en oerhörd press om jag skulle få ett herrlag, om det är på elitnivå. Jag har levt under press sedan jag spelade min första landskamp när jag var femton år, det är inte säkert att jag blir triggad och att det är en utmaning. Det finns andra utmaningar, samhällets som jag skulle bli inspirerad av. Att tänka mig ja, är det troligt det vet jag inte.

***

Pia Sundhage är väldigt känd för sitt ledarskap och hur hon kan få grupper att svetsas samman. Sundhage har även gjort många föreläsningar där hon berättar om sitt ledarskap.

-          Jag har två meningar som jag bygger mitt ledarskap på, ”Vi är varandras miljö” och det betyder mycket att alla ska bidra. Det andra är att ”Vi ska göra varandra bra”. Så den ena är relation, den andra prestation, dom två benen står jag på och det viktigaste för mig är att vara närvarande för det är först då jag kan spegla. Jag vill gärna vara en spegel och det innebär att jag ska göra i det här fallet spelarna medvetna om hur dem är i gruppen, genom det jag säger och gör. Men jag vill också att de ska ta ansvar för det som händer i gruppen och det andra är att när det gäller prestation, att jag speglar i feedbacken. Du spelar mycket med högerfoten, är det såhär du vill spela. Feedbacken är dels en uppmuntran, men också korrigerande. Om jag vill att en spelare ska slå högerinlägg, är mitt jobb då att jag ska se till att det blir så. I det här med miljö och prestation så försöker jag sätta på mig positiva glasögon, jag tror gott om folk, jag tror att man vill och mitt glas är halvfullt. Om jag är närvarande så har jag chansen att vara en positiv spegel. Sen förväntar jag mig att spelarna behåller sitt ansvar, jag spelar inte fotboll åt dem, men jag kan påminna dem vad det är för fotboll vi ska spela. Jag är inte dem heller, utan vem vill du vara. Jag letar upp det som är positivt, snarare än att släcka bränder. Jag tror att det behövs ett ledarskap där man först bygger upp med positivt och när man har fått självförtroende och självkänsla, det är först då som spelaren kan tag i det negativa, såsom ”jag har ingen bra vänsterfot jag måste jobba på det”.

Sundhage är jobbat hårt och mycket för att kvinnor ska få spela fotboll på schysta villkor. Det arbetet tycker hon har gått väldigt bra.

-          Jag tycker att det gått riktigt, riktigt bra. Jag har fått leva genom det här med att det var inga tjejer som spelade fotboll på skolgården, det var ju bara jag och jag spelade med killarna. De tyckte jag var konstig, unik och annorlunda, men jag har aldrig blivit mobbad för det utan tvärtom, ”Vad cool du är”. Jag har naturligtvis en mamma och pappa som har stöttat mig. Min pappa var noga med att man ska ha båda fötterna på jorden oavsett vad som händer. Medan min mamma gav mig vingar, hon sa ”Du kan bli vad du vill. Du kan bli fotbollsproffs” Men det fanns ju ingen tjej som var det. Den kombinationen har varit väldigt bra för mig. Ena stunden båda fötterna på jorden och kämpa, till att ha stora ambitioner.

Tror du att det någonsin kommer bli jämställt?

-          Det är en spännande fråga och jag vill gärna dissekera den lite grann. Jag är uppvuxen med att det ska vara jämlikhet, att det ska vara lika villkor och det innebär i mitt fall att vi ska spela 2*45, för det gjorde vi inte i början. Då spelade vi bara 2*35 och 2*40. Vi spelade med fyrans boll, vi kämpade för att spela med femmans boll. Vi kämpade för att vi skulle få ett EM, VM och OS, som herrarna. Jag tycker att vi har gått efter grabbarna och pushat och krävt rätten att få spela fotboll ganska bra. Man sa till oss i början att ”Nee, ni är inte så många, ni vill inte”, men vi bara växer och växer, och spelar på alla världsdelar. Sen sa man ”Nee, ni ska inte spela för det är skadligt”, men det finns faktisk forskning som säger att man kan träna lite annorlunda. Det sista man säger nu är att ”Ni kan inte spela fotboll”, om man jämför med herrfotbollen och då menar jag att det kanske är dags att kolla på att prata om jämställdhet istället. Det innebär att vi inte behöver göra som killarna alltid gör, utan då blir man alltid en dålig kopia om man ska försöka göra likadant. Jag tänker väldigt mycket fair play, vad det är som skiljer herr och damfotboll åt. För mig är det två saker, den ena är när man ser en fotbollsmatch där tjejer spelar är att ingen kastar sig i straffområdet, det är inte ofta någon skäller på domaren och blir aggressiv. Det har kommit in lite grann då vi fått några herrtränare som vill vinna till vilket pris som helst, men det ser du ofta i herrfotbollen. Det här är någonting som vi skulle kunna bevara, det här är damfotbollen och det är det här som vi står för, på tal om jämställdhet. Det andra är när du sätter dig på läktaren, jag tror inte att vi har samma publik som herrfotbollen. När jag sätter mig på en fotbollsmatch och lyssnar på en derbymatch i Stockholm är det så mycket svordomar och hat. Saker och ting som inte tillhör fotbollen, istället som det var förr då det var ”Heja, heja”. Jag tycker fortfarande att vi har det här ”Heja, heja”. Det är någonting som damfotbollen skulle kunna stå för i vårt samhälle. ”Nee, vi är inte som herrfotbollen och vi är glada för det”. Så i det anseendet så tycker jag inte att det ska bli som herrarna, däremot så finns det en annan aspekt på det hela. Krona & öre, och antal utövare, där är det en lång väg att gå för det handlar om förväntningar. Vad du förväntar att din lilla flicka och pojke ska göra och det finns ett antal forskningar och undersökningar som säger att vi behandlar pojkar och flickor lite olika även om vi inte är medvetna om det. Så jag tror att det kommer att ta tid. Men när det gäller fördomar är det en lång, lång väg att gå, men vi har också redan gått en lång väg, säger Pia Sundhage.  

-           

Förutom sina fotbollskunskaper och sitt ledarskap är Pia Sundhage känd för att sjunga och oftast Bob Dylan. Men vart kommer Sundhages musikaliska intresse ifrån?

-          Det kommer från min bror och han var fascinerad av Bob Dylan. Jag lärde mig att spela gitarr när jag var nio år och när jag väl lärde mig att spela blev jag intensiv och drömde mig bort till att spela min låt inför stor publik. Jag spelade och slutade aldrig, berättar Sundhage.

Under FIFA-galan 2013 när du blev utsedd till årets tränare överraskade du alla genom att börja sjunga på scenen och Cristiano Ronaldo ska tydligen ha blivit förvånad?

-          Berättelsen är ju den att både Abby Wambach och Alex Morgan (spelare i USAs landslag när Sundhage var förbundskapten där) var nominerade, plus Marta. Abby sitter bredvid Ronaldo och när jag börjar sjunga och ta Bob Dylan tonerna, berättade Abby att Ronaldo bara tittade och Abby sa att såhär är hon, lite crazy-crazy. Jag tycker att det är roligt att överraska, det finns alltid en risk i vardagliga livet och i mitt elitliv att man tar saker och ting för givet. När jag står därframme och där det sitter mest gubbar som säger samma sak i sina tacktal. ”Jag ska göra någonting som ingen annan gör”. Lite grann att jag utmanar ödet, ibland blir det bra och ibland blir det överdrivet. Men man lever ju bara en gång, avslutar Pia Sundhage.

***

Tack så mycket för intervjun Pia och lycka till i framtiden! Vill också tacka för biljetterna till matchen mot Slovakien, som Sverige vann och därmed är klara för EM nästa sommar.

 DANIEL ANGERGÅRD